En migga berättar med några exempel om hur miggors intelligens förolämpas och vad de får stå ut med. Verkligheten överträffar dikten med hästlängder… Jag upprepar vad jag sagt och skrivit i åratal: Asylhanteringen har havererat och pk-media bidrar inte till en allsidig rapportering på detta område!
En sann asylberättelse – och några reflektioner
En kvinna som saknat anhöriga sedan hon var spädbarn växer upp i ett fosterhem där hon ständigt får kommentarer om sitt avvikande utseende. När hon är i 20-års åldern träffar hon en man med liknande erfarenheter och utseende. De gifter sig och börjar plötsligt tala språket som de inte kunde innan och som hör samman med deras etnicitet. De får ett barn som de lär sitt språk.
Livet går sin gilla gång förutom att den här familjen ständigt trakasseras på grund av sin etnicitet och sitt språk. En dag försvinner mannen, och kvinnan får plötslig hjälp av en annan kvinna på en marknad som hon besöker. Den här okända kvinnan betalar en stor summa pengar för att den annorlunda kvinnan och hennes barn ska kunna åka till Europa. Det ska nu plötsligt också finnas någon hotfull situation, av oklar anledning.
Kvinnan och barnet, som nu är 16 år gammalt, åker iväg. Ingen av dem har någonsin haft några ID-handlingar eller också har den nu försvunne maken/pappan aldrig visat handlingarna för sin hustru och sitt barn. Alltså vet inte de asylsökande var de har bott, var de är medborgare osv. De har levt isolerade. De har aldrig frågat någon var de bor och barnet har också trängt tillbaka alla minnen från sin skolgång som ju var problematisk.
Nu är de alla fall i Sverige, sedan några år. Barnet som hunnit fylla 18 år, är mycket väl etablerat och saknar inte sin far alls. Han kommer knappast ihåg sin far längre och han har dessutom glömt sitt språk, det språk han talade tills han var ungefär 16 år… Det var ju ett språk som bara skapade problem för honom i det forna hemlandet, som han inte kan minnas namnet på. Att han inte minns sitt språk eller sitt hemland beror enbart på det posttraumatiska syndrom som han lider av men som inte på något sätt hindrar honom från att studera och idrotta hela tiden.
Mamman har också glömt sin man som försvann. Hon har blivit sambo med en ny man som är svensk. De har också fått barn tillsammans och hon tycker att hon inte kan resa tillbaka till det land hon kom ifrån, kanske främst därför att hon aldrig fått veta vad det var för land, trots att hon föddes där, gick i skola där i 12 år och gifte sig och även bildade familj där.
Kvinnan anser att det är Migrationsverkets uppgift att ta reda på varifrån hon kommer. Egentligen anser hon att verket bör ge henne flyktingstatus och resedokument på en gång. Men om det inte funkar så bör verket i alla fall ge henne PUT och främlingspass, hon och hennes make och barn vill inte missa semesterresan den här sommaren också.
Maken är mycket aktiv med att kritisera verket när det gäller det uteblivna PUT:et. Som en etnisk och välutbildad svensk vill han framhålla sin position men man får inga svar från från honom när det gäller frågan ifall han skulle kunna hjälpa sin hustru att styrka sin och hennes barns identitet. Om han nu är så mån om sin hustru och barn kunde man tycka att han skulle vilja gå till botten med det hela och kanske kunna göra en resa tillsammans med dem, till landet som hon inte längre kommer ihåg, men där hon levde i 40 år.
Det måste väl ändå vara meningen att de som ska få PUT i Sverige på något sätt styrker sin identitet eller åtminstone göra den sannolik! Om man saknar handlingar kan verket godta det om berättelsen ändå är trovärdig. Den här berättelsen är inte trovärdig i någon enda del.
Det finns svenska män som är mycket aktiva med att kräva PUT åt sina identitetslösa asylsökande fruar som de ska ha fått barn med, men som sedan, efter att hustrun fått PUT, kommer på att de egentligen inte var fäder till barnen. Barnen är nu – som alla förstår - på helt falska grunder svenska medborgare och därför kan deras rätta fäder i kvinnornas hemländer nu träda fram och kräva visering och senare även umgängesrätt, eller också kan de helt enkelt återförenas med sin hustru och kräva att få göra det i sina ”svenska” barns hemland, Sverige.
Om vi kunde få bort detta asylfusk och allt anknytningsfusk i Sverige så skulle det gynna alla. Kortare handläggningstider och därmed kortare väntetider är positivt. Men samtidigt måste också de asylsökande som fått avslag på sina ansökningar, på något sätt kunna återbördas till sina hemländer. Jag gillar inte tvång men vad kan man annars ta till, när de inte respekterar lagakraftvunna beslut och reser frivilligt?
Eftersom vi har samma sökande som kommer om och om igen, sådana som sökte asyl redan 2002-2005 är här igen. De har antingen avvikit eller vägrat visa sina pass eller sökt nya pass. De har inga nya asylskäl heller annat än att de eventuellt låtit sig fotograferas framför hemlandets ambassad eller startat en blogg där de skriver sina egna betraktelser om Sverige och hemlandet.
Vem som helst kan skriva på Internet, vem som helst kan starta en blogg som ingen läser. Jag har läst asylsökandes bloggar där de själva ritat Muhammedteckningar som är ännu sämre än vad Lars Vilks ritade. Jag antar att dessa aktiviteter som de inte hade sysslat med när de kom hit, men som de har gjort här, kan göra susen, när det gäller PUT.
Efter att PUT är beviljats så åker de hem med sina egna pass och väljer att lämna resedokumentet kvar här. Med det kan man ändå inte resa till hemlandet (som man ju har fått skydd gentemot). Inte så sällan fastnar sedan dessa resenärer på Arlanda och vi på Migrationsverket får börja en utredning om återkallelse av deras PUT.
