Kent Ekeroth

SvD har ytterliggare en artikel angående talet jag höll. I denna görs att mycket anmärkningsvärt uttalande som visar på den sjuka logik som media och förståsigpåare använder sig av.

Mitt tal innehöll bl a följande formuleringar:

vi är rakryggade nog att motsätta oss det totalitära, det kvinnoförtryckande och det våldsamma [...]

att vi motsätter oss

totalitära, teokratiska samhällen som förtrycker sina kvinnor, motsätter sig vetenskap och är fiende till allt vad frihet heter

att vi oroar oss för att

Detta kan vara slutet på det fria och öppna samhälle vi värnar

att vi motsätter oss

Hur polis, ambulans, brandkår, bussar, skolor, byggnadsarbetare attackeras

att

Islam går tvärt emot de frihetliga västerländska värderingar

att vi motsätter oss att

tvångskonverteras, leva som dhimmis, som andra klassens medborgare under förnedrande apartheid-lagar eller dödas

att vi vill ha frihet, utveckling och välstånd

Ju mer islam, desto mindre frihet. Ju mer islamiserat ett samhälle blir, desto mindre utveckling och välstånd

att vi motsätter oss försök att

underminera våra friheter och inskränka vår yttrandefrihet

att vi förväntar oss att

våra ledare skall stå upp för vår demokrati, försvara vårt kulturarv

Vad är Jan Hjärpes slutsats av detta? Jo, att

– Det är precis vad nazistisk propaganda gick ut på.

och

– Om han menar vad han säger innebär det koncentrationsläger och att man ska göra som serbiska extremister i Srebrenica.

Hela mitt tal återfinns nedan.

Vänner och partikamrater,

Somliga kanske känner till mitt intresse och engagemang rörande islam och islamiseringen. Jag anser detta vara den förmodligen allra viktigaste frågan och dessutom ett problem som inte bara är växande, utan även en av de mest svårbekämpade fenomen världen någonsin stått inför.

Vår civilisation står i ett vägskäl; antingen så går vi under; i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi oss för att slåss för vår civilisations överlevnad.

Europa har tidigare i historien stått öga mot öga mot islam på slagfältet. De muslimska erövringskrigen lade sig under allt från Spanien i väst till Indien i öst, Konstantinopel erövrades på 1400-talet och Wien belägrades på 1600-talet. Den sista belägringen av Wien hävdes av den polske kungen som anlände till staden med sitt kavalleri – den 11 september 1683. Ett datum som finns kvar i det muslimska medvetandet till denna dag, vilket vi blev påminda av under attacken mot World Trade Center.

Dessa erövringar är knappast förvånande; Muhammed spred islam med svärdet, och enligt islams skriftlärda har muslimer en skyldighet att inleda angrepps- och erövringskrig mot icke-muslimer, tills hela världen lyder under sharia.

———-

Vi är inne i en ny fas av ett uråldrigt krig. Vi har inte inlett det. USA och Israel är inte skyldiga till det. Det är 1400 år gammalt, och har inte förändrats nämnvärt under den tiden. Vi ser en process där muslimsk invandring leder till muslimska enklaver och krav på religiös särlagstiftning. Impulsen är densamma som under de arabiska och turkiska erövringskrigen: impulsen att islam skall dominera men inte domineras, som Muhammed själv uttryckte saken.

Al Qadhafi, Libyens diktator, uttalade sig år 2006 på al-Jazeera om att islam kommer att vinna i Europa ”utan svärd, utan gevär, utan militär erövring”. Han räknade på födelsetal, invandring och deklarerade att det bara är en tidsfråga innan islam dominerar i Europa. Andra religiösa och politiska ledare har sagt samma sak på TV och i moskéer. Imamen Abu Baseer, en av de ledande religiösa supportrarna av al-Qaida sade att jihad och immigration går hand i hand och att utan immigration så kan det inte finnas någon jihad. Vi har redan sett effekterna av det här tankesättet: självmordsbombarna i London var födda och uppväxta i Storbritannien, och borde alltså vara västerländska. Men de var i första hand muslimer. Terroristen Yasser Arafat sa att arabernas främsta vapen är kvinnans livmoder och ”rätten att återvända” som de kräver av Israel är ytterliggare ett exempel på hur islam använder demografi för att vinna. Det verkar otroligt nog finnas en medvetenhet hos etablissemanget rörande detta. Jens Orback sa en gång att ”Vi måste vara snälla mot dem nu, så att de är snälla mot oss när de är i majoritet”. Det visar tydligt på etablissemangets sjuka och svenskfientliga politik.

Och denna idé om Jihad som krigföring i vid mening, med många olika medel, går tillbaks hela vägen till Muhammed. Demografisk expansion och successiv smyg-islamisering som vapen när man fortfarande är få och svagare. Regelrätt krigföring och maktövertagande när man blivit fler och befäst sina positioner. Så det vi upplever omkring oss idag i Europa är absolut inget nytt. Libanon och Kosovo är närliggande exempel på precis denna utveckling. Vi befinner oss bara i en tidigare fas än dem.

Man skall påpeka att inte alla muslimer är inbegripna i någon omfattande konspiration för att ta över Europa. Vissa är det, som det Muslimska brödraskapet, som samarbetar med den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen och har representanter i Sveriges riksdag. Men den demografiska aspekten kan ändå vara oerhört problematisk, utan att den behöver vara en medveten process. Islamiseringen handlar om hur samhället anpassas till islam. Detta sker till följd av vanliga muslimers strävan att leva i enlighet med islams lagar, normer och värderingar. Det här är inte något konstigt, det är helt enkelt en normal och högst begriplig konsekvens av att muslimer vill leva som muslimer, med allt vad det innebär. Men resultatet är att islam i allmänhet och den religiösa lagen, sharia, i synnerhet, nästlar sig in i samhällslivet. För med en ökande andel muslimer kommer det i sig självt innebära att fler och fler kommer vara bärare av denna ideologi. Och i ett demokratiskt samhälle som vårt resulterar det i att det blir allt mer muslimskt. Det är enkel matematik.

För något år sedan avslöjades det att det fanns ett halvdussin shariadomstolar i Storbritannien. Shariadomstolar – i ett västeuropeiskt land. Tanken är absurd. Men nu har det avslöjats att antalet ligger på runt 90. Ingen har bett om den här utvecklingen – utom muslimer, islampositiva politiker och mångkulturalister som inte kan sägas vara annat än nyttiga idioter.

Sverige, tillsammans med Storbritannien och Frankrike, är bland de länder där situationen är som värst. Vi har idag runt en halv miljon muslimer i landet, och om man ser till vår avsaknad av kulturellt självförtroende och totalitära fasoner i form av inskränkningar av yttrandefriheten för de som inte delar den mångkulturella ideologin inser vi att Sverige är illa ute. Vi är dessutom ett av få länder i Europa som saknar ett invandrings- och islamkritiskt parti i det nationella parlamentet. Istället tycker samtliga riksdagspartier exakt samma sak i dessa frågor. Här är Sverige unikt. Det är vi som är undantaget. I princip obegränsad massinvandring, en massiv opinion som brännmärker alla som kritiserar mångkulturen gör situationen minst sagt extrem.

Den mångkulturella ideologi som har fått fäste i Sverige är som kejsarens nya kläder: etablissemanget förnekar den uppenbara sanning som vanliga svenskar har insett för länge sedan, att det mångkulturella projektet – som inte är annat än social ingenjörskonst – inte fungerar. Folket tvingas acceptera denna verklighetsfrånvända ideologi eftersom man annars utsätts för olika former av repressalier; allt från att brännmärkas, till att förlora sitt jobb eller t.o.m. bli fysiskt attackerad. Problemet är att sanningen förblir sanningen oavsett vad mångkulturförespråkarna intalar sig själva. Detsamma gäller islam, som inte är ”fredens religion”, oavsett hur många gånger islams apologeter påstår det.

Vi sverigedemokrater får utstå  spott och spe för att vi är rakryggade nog att motsätta oss det totalitära, det kvinnoförtryckande och det våldsamma som är islam, men det innebär inte att det är fel. Att göra det rätta är inte alltid lätt. En av mina politiska förebilder, Winston Churchill, är ett tydligt exempel på detta. När han på 1930-talet varnade för nazismen fick han utstå massiv kritik och blev kallad ”krigshetsare”. Han hade inte desto mindre rätt, och lät inte sin övertygelse kuvas av de fega – de vars signum är att alltid knäböja sig inför sin fiende, i förhoppningen om att fienden kommer att vara mindre brutal mot honom. Chruchill kuvades inte, Churchill knäböjde inte och det gör inte vi sverigedemokrater heller.

Mångkulturalisternas relativism påverkar deras etik och moral så till den milda grad att de inte längre kan skilja mellan gott och ont, bra och dåligt eller mellan nonsens och sunt förnuft. Allting hamnar i en gråzon där alla kulturer är precis lika bra – även de totalitära, teokratiska samhällen som förtrycker sina kvinnor, motsätter sig vetenskap och är fiende till allt vad frihet heter. Den enda standarden verkar vara att allting som är svenskt är dåligt, och allting som ogillas av en liten grupp omättliga kravmaskiner, ogillas av eliten också.

Den demografiska utvecklingen resulterar i muslimska enklaver som Rosengård eller städer som Rotterdam, Hollands näst största stad, som numera har en muslimsk borgmästare p.g.a. dess stora muslimska befolkning. Muhammed är det mest populära namnet i åtskilliga västerländska städer. När muslimer blir fler till antalet börjar också politiker att ta hänsyn till dem. Vi såg ett groteskt exempel på detta när Ilmar Reepalu protesterade mot en tennismatch där Israel skulle delta. Han hänvisade uttryckligen till att han måste ta hänsyn till de muslimska väljarna i Malmö. Så kan ett politiskt övertagande också gå till. Det lever nu miljoner och åter miljoner muslimer i Dar Al Harb, ”krigets hus”, deras beteckning för icke-muslimskt land. Detta kan vara slutet på det fria och öppna samhälle vi värnar.

I kölvattnet av den muslimska invandringens framväxt har vi sett våldsamma kravaller i bland annat Frankrike, där regeringens officiella lista över no go-zoner omfattar mer än 700 områden. Vi har sett förstörelse i Rosengård, till krigsropet ”Allahu akbar”. Vi ser hur samhället anpassas till islam, hur muslimska invandrare attackerar svenskar, kvinnor, judar och homosexuella. Hur polis, ambulans, brandkår, bussar, skolor, byggnadsarbetare attackeras av importerade gäng som tack för att vi tog emot dem. Men om detta är deras tack har jag bara en sak att säga dem; tack och adjö – åk hem!

Islam kan och bör kritiseras som vilken ideologi som helst. En religion är bara en serie åsikter, och i islams fall med lagar som omfattar allt från hur man torkar sig efter toabesök till hur stater skall bete sig mot varandra. Islam går tvärt emot de frihetliga västerländska värderingar som vårt samhälle baseras på. Islam är en ideologi vars mål är världsherravälde.

Samtidigt hör vi ofta i debatten att det finns ”islamism” och ”moderat islam”. Men man kan fråga sig: var Muhammed en radikal eller en moderat muslim? Muhammeds liv är prejudicerande för alla muslimer – han anses vara den felfria människan.  Kan en man som avrättar krigsfångar, tar slavar, har sex med 9-åriga flickor, beordrar lönnmord på politiska motståndare och inleder oprovocerade angreppskrig – allt enligt islams egna skrifter – sägas vara moderat? Islam blir inte bättre än Muhammed och Koranen, och Koranen hetsar till våld mot icke-muslimer. Det finns inget kärleksbudskap riktat till icke-muslimer. De skall antingen tvångskonverteras, leva som dhimmis, som andra klassens medborgare under förnedrande apartheid-lagar eller dödas. Detta är vad som har lärts ut av islams skriftlärda och praktiserats av muslimer världen över under 1400 år.

Konsekvenserna av det förakt och hat mot icke-muslimer som detta har resulterat i ser vi dagligen, i Darfur, i Indien, i Sverige. Än idag plågas och mördas kopter i Egypten, kristna i Turkiet, sikher i Kashmir, buddhister i Thailand. Men om man påpekar detta så blir man kallad för islamofob. Man kan fråga sig om de som dog vid 9/11 var islamofober – kände de en omotiverad rädsla för islam?

Ju mer islam, desto mindre frihet. Ju mer islamiserat ett samhälle blir, desto mindre utveckling och välstånd. Överallt i den muslimska världen förtrycks människor i religionens namn.

Vänner, det jag vill ha sagt är att vi måste bekämpa denna imperialistiska ideologi och de samhällsförändringar som den oundvikligen för med sig. Miljoner av européer och amerikaner gav sina liv för 60 år sedan för att försvara Europas frihet. Det krävde, som Churchill sade, ”blod, svett och tårar”. Idag är vi på väg utan strid att ge upp allt det som så många offrade sina liv för. Vi är på väg att dö ut i en stilla suck. Det är en stor skam.

Att vara optimistisk i dessa tider är inte det lättaste. Under religionsfrihetens täckmantel arbetar muslimer på att underminera våra friheter och inskränka vår yttrandefrihet med hänvisning till en påhittad rätt att inte bli ”kränkt”. Det politiska och intellektuella etablissemanget tar tagit ställning för massinvandring och islamisering.

Det mest beklämmande är hur våra styrande – de som borde skydda vårt samhälle – har förrått det. Vi förväntar oss att våra ledare skall stå upp för vår demokrati, försvara vårt kulturarv, värna det judisk-kristna arv som vår civilisation vilar på. Men det gör de inte. Istället låtsas de som om allt blir bra om vi bara är tillräckligt snälla mot de antidemokratiska krafter som vill förtrycka oss. De deltar villigt i vad Ronald Reagan kallade ”förräderiet av vårt förflutna, förstörelsen av vår frihet”.

Men det finns hopp. Hoppet kommer från oss, från folket – inte vår verklighetsfrånvända elit. Och vi ser tecken på en förändringens vind. Vi växer, och 2010 kommer vi in i riksdagen, vilket kommer vara början på slutet för denna mångkulturella galenskap!

Det är vi som står upp emot islamiseringen av vårt fädernesland!

Det är vi som står upp för den frihet som så många människor offrat sina liv för!

Det är vi, och ingen annan, som är garanten för att Sverige inte dör ut i en stilla suck!

2010 sitter vi i riksdagen och då kommer vi ta vårt Sverige tillbaka

Postat i: Islam, Media, Sverigedemokraterna Taggat: | Islam, jan hjärpe, Kent Ekeroth