Denna blogg är omodererad. Jag tar inget ansvar för vad som publiceras i form av kommentarer. Vänligen rapportera kommentarer som är olämpliga om ni ser dem :)
Så har, föga förvånande, även socialdemokraterna vikit sig när det gäller Sveriges deltagande i europakten. Som SvD skrev ”enkel match för regeringen”.
Sveket mot svenska folket fortsätter. Regeringen bedyrar att detta inte alls går emot euroomröstningen 2003 men vi vet alla att de alltid skyller bort krypstegen mot EU med att ”det förändrar egentligen ingenting” eller ”vi har förbehåll” men så vips är man där.
Om någon 1994 skulle stå och berätta om den situation Sverige är i idag i relation till det överstatliga EU – skulle någon tro på det? Och ännu viktigare, skulle svenska folket då ha röstat ja? Knappast.
Den grova brottsligheten har ökat belastningen på svenska domstolar. Sedan år 2005 har antalet brottmål stigit med nästan en tredjedel. Det är framför allt misshandel, våldtäkter och andra brott riktade mot person som har ökat.
Domstolarna har också fått ökade resurser, men inte lika mycket som de andra i rättskedjan.
Polisen har sedan år 2003 fått ökade anslag med 22 procent och åklagarna med 23 procent. Anslagen till domstolarna ökade under samma period med 6 procent, enligt en rapport från Riksrevisionen. Beräkningarna är gjorda efter att pris- och löneökningar har dragits bort.
Hon räknar med att det går att hålla budgeten det här året, men att pengarna i framtiden inte kommer att räcka för till det som domstolarna behöver göra.
Domstolsverket begärde själv 300 Mkr extra i ramanslag år 2013. Utöver detta ville de ha extra säkerhetskontroller vid domstolarna som första året skulle kosta 168 Mkr, alltså totalt 468 Mkr.
Vi har i vår budget tillfört 468 Mkr extra till Sveriges Domstolar redan år 2012 och sedan 393 Mkr för 2013-2015, vilket mer än motsvarar det behov som domstolarna efterfrågade i deras hemställan till regeringen. Vi utökar budgeten eftersom det med vår kriminalpolitik skulle sitta fler personer i fängelse och längre dessutom.
Idag debatterade vi i riksdagen bland annat vår motion om det som kallas ”överskottsinformation”. Se debatten nedan.
En kommentar angående replikskiftet med Johan Linander (del 2 nedan): Han påtalar att den statistik jag för fram inte har att göra med de lagar som diskuteras i detta betänkande. Det stämmer och jag kanske skulle varit tydligare. Jag tog upp statistiken över tvångsmedel som görs varje år som en jämförelse med hemliga rumsavlyssning (s.k. ”buggning”).
Den statistiken visar att nyttan av hemliga kameraövervakning ligger på cirka 35%, vilket i sig visar på att nyttan är ganska stor. Nyttan för t.ex. hemlig teleavlyssning är dock det dubbla, runt 70%, vilket föranleder mig att dra följande slutatser.
1. Nyttan är ofta större för tvångsmedel där ljudinspelning används.
2. Om nyttan för hemlig kameraövervakning, där ljudinspelning ej får användas, redan är 35% är troligtvis nyttan för buggning större, eftersom ljud verkar vara med användbart än video. Jag har då fog för att tro att även buggning är bra att använda.
Dock handlade som jag påtalade min motion inte om buggningens vara eller inte vara – utan om utformningen om användandet av överskottsinformationen. Av debatten att döma är emellertid samtliga andra partier nöjda med att informaton som framkommit vid hemlig rumsavlyssning, som till exempel våldtäkt mot barn eller människohandel, inte får användas för inledande av förundersökning eller vidare utredning av brottet eftersom dessa brott inte uppfyller kriterierna som är satta i lagen.
Detta ställningstagande är mycket anmärkningsvärt och den uppfattningen delas av tunga remissinstanser såsom Svea Hovrätt, Kriminalvården och Åklagarmyndigheten, liksom de jurister inom rättsväsendet vi har varit i kontakt med. Behovet finns med andra ord.
Också; i det sista replikskiftet (7 minuter cirka in i klipp nr 2 nedan) med Linander sa han att man ”måste lägga någon gräns” för användningen av buggning och raljerade lite om vi vill tillåta det för brott med ”några månader” i straffskalan. Han kanske inte läste motionen eller lyssnade på mitt anförande, men gränsen vi förespråkar är samma som för hemlig teleavlyssning, d.v.s. ett år. Man kan ju undra hur han motiverar ett år för hemlig teleavlyssning men fyra år för buggning? Säkert med ”integritetsargumentet” men skillnaden mellan att avlyssna ett privat samtal över telefon eller i ett rum torde i sammanhanget vara liten, speciellt med tanke på vilka brott det kan handla om (våldtäkt mot barn exempelvis).
Jag hade som jag skrev om för någon vecka sedan en debattartikel i Skånska Dagbladet om våldet i Malmö och Sverige. Inga kommentarer tilläts på den artikeln.
Nu ser jag att KDU inkommmit med en egen debattartikel i samma ämne (dock mycket luddig, vag och mesig variant av min om ni frågar mig).
Det finns en skillnad i hur Skånskan behandlat de olika artiklarna; för KDU:s artikel tilläts kommentarer men inte för min:
EU:s subsidaritetsprincip om att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt efterlevs inte. Det menar riksdagen som riktar kritik mot EU.
Flest ärenden med brister – 11 stycken – har jordbruks- och miljöutskottet tagit emot. Utskottet är missnöjt med att kommissionen trots kritik oftast inte har brytt sig om att ändra lagförslagens motiveringar i senare utkast. Dessutom är det flera parlament än Sveriges riksdag som ofta ignorerats, enligt miljö- och jordbruksutskottet.
Inte brytt sig, ignorerat, struntat i. EU i ett nötskal.
Consider this video of Sheikh Yassir al-Burhami, a top-ranked figure in Egypt’s Salafi movement which won some 25% of the votes in recent elections. He makes clear a point that, in a different era, would be thoroughly eye-opening: that all notions of peace with non-Muslims are based on circumstance. When Muslims are weak, they should be peaceful; when strong, they should go on the offensive.
Discussing ”the analogy between Egypt’s Christians and the Jews of Medina,” Burhami pointed out that Muslims may make temporary peace with infidels, when circumstance calls for it:
The Jews of Medina represent a paradigm—laid by the prophet [Muhammad]—that shows how Muslims should deal with infidels. The prophet’s methods of dealing with infidels are available for Muslims to replicate depending on their situation and their capabilities. The Prophet in Mecca dealt with the infidels in a certain way, so whenever Muslims are vulnerable they should deal with the infidels in this same manner.
Burhami is referring to the famous Mecca/Medina division: when Muhammad was weak and outnumbered in his early Mecca period, he preached peace and made pacts with infidels; when he became strong in the Medina period, he preached war and went on the offensive.
Han relaterar Muhammeds exempel för kopterna i Egypten:
Yes we can deal with those Christians [Egypt's Copts] as the Jews were dealt with in Medina; it is an option. The Prophet made the Hudaybiya Reconciliation with the infidels and held a truce for ten years; that is also an option…. So, it is legitimate to choose from examples set by the Prophet, depending on what suits the situation of Muslims now.
In short, Muslims may be tolerant of Egypt’s Copts now, and not collect jizya and place them in dhimmitude, until they are more capable—just like Palestinians may make peace with Israel now, till they are more capable of waging an offensive. Indeed, Dr. Mohamed Saad Katatni—the secretary general of the Muslim Brotherhood’s Freedom and Justice Party, which won 40% of the votes—reportedly said that Copts would not pay jizya now, implying that the idea of collecting tribute from subdued ”dhimmi” Copts is very much alive among the Brotherhood, only dormant till a more opportune moment.
Ibrahim, författaren av artikeln avslutar med att poängtera att ovanstående är ytterligare ett bevis, av många genom århundradena, på vad islam står för.
And yet, despite all this—despite the fact that this video is a drop in the bucket of evidence—here is the West, making the way clear for people like Burhami to power in the name of ”democracy,” regardless that pacts, smiles, and handshakes over cups of coffee exist solely when circumstance, in this case, Muslim weakness, dictates.
Jag är inte förvånad men antar att jag får påminna vissa andra om hur fantastiskt Malmö är. Den 11 april 2010 skrev jag om en undersökning från Malmö som var ända från år 2001, Malmöbor flyttar bort från invandrarna:
Invandringens inverkan på Malmö är ett lika starkt skäl som olika boendefaktorer till att allt fler Malmöbor flyttar till kranskommunerna. Kriminaliteten är det vanligaste skälet till att många lämnar Malmö.
Den bilden ger de personliga kommentarer som nära sjuhundra utflyttade Malmöbor har givit i en enkät gjord av Malmö kommun. ”Att invandrarna ökat så kraftigt är en av anledningarna till flytten. Vi känner otrygghet i Malmö”, är en typisk kommentar.
Det är en stor spännvidd på de utflyttades åsikter om invandrare. En del är direkt främlingsfientliga:
”Det bor bara gangstrar och /eller utlänningar i Malmö”. Andra berättar om mer personliga dåliga erfarenheter av invandrare och om rädsla för att deras barn ska drabbas av det mångkulturella Malmö på olika sätt.
Av svaren framgår att utflyttarna inte känner igen sig i Malmö: ”Utan att vara rasist så börjar man som svensk känna sig som en minoritet”, är en återkommande kommentar.
Detta var alltså Malmös situation år 2001. Hur ser det ut idag? Någon som vågar sig på en gissning?
Malmöbon John Roslund hör nästa dagligen bekanta säga att de vill flytta från stan. Snacket har accelererat de senaste veckorna. Mest bland småbarnsfamiljer.
Malmös befolkning ökar. Det har den gjort sedan mitten av 1980-talet. Men takten slog av i fjol. Bland annat eftersom drygt 18 000 Malmöbor styrde flyttlasset bortom kommungränsen, enligt preliminära siffror.
Varför rekordmånga lämnar staden kan inte sägas säkert – men statistiken visar att andelen föräldrar med barn som inte hunnit börja skolan ökar. Tidigare studier visar att trygghet är det flyttskäl som flest anger.
Den politik som Socialdemokraterna förde under lång tid har Alliansen kört vidare på. Samma problem som under S har vi under A. Det är inte speciellt konstigt. Alliansen bedriver samma slappa kriminalpolitik med några få undantag. Dessutom för de än ännu mer oansvrig invandringspolitik än vad Socialdemokraterna gjorde.
Därmed inte konstigt att utflyttningen av svenska barnfamiljer i Malmö pågår fortfarande, tio år efter att Sydsvenskan skrev om det.
Sverige ska inte gå med i ett samarbete som inte ger oss någonting tillbaka. Vi bör därför säga nej till europakten och värna vårt självbestämmande, skriver Jimmie Åkesson och andra företrädare för Sverigedemokraterna.
Det står nu ganska klart att samtliga regeringspartier tagit ställning för ett svenskt medlemskap i europakten. Det är inte lätt att hänga med i argumentationen men bland alla fina floskler går det egentligen enbart att urskilja ett argument bakom ställningstagandet. Man konstaterar att Sverige påverkas av krisande euroländer och att det därmed vore bra om Sverige kunde få mer inflytande i Europa.
Det är riktigt men det är inget argument för att Sverige ska gå med i ett samarbete som inte ger oss någonting tillbaka. Läser man det senaste läckta utkastet till avtalet för europakten står det klart och tydligt att icke-euroländer inte ges något som helst inflytande om de väljer att gå med.
En familj från Albanien har i domstol anfört att de vid ett återvändande till sitt hemland riskerar att utsättas för övergrepp på grund av en pågående ”blodsfejd”. De hävdar att de har utsatts för ett flertal trakasserier och tvingats att flytta runt på ett flertal olika adresser.
Migrationsdomstolen tror på familjens berättelse som de menar talar för att de albanska myndigheterna inte har förmåga att skydda sökandena. Familjen anses ha ett behov av internationellt skydd och anses därför vara alternativt skyddsbehövande.
Men, det visar sig att rådmannen, Daniel Samuelson, är av skiljaktig mening och menar att familjen i och för sig har gjort sannolikt att de är inblandade i en pågående blodsfejd men de har ej gjort det sannolikt att de saknar möjlighet att få skydd av Albaniens myndigheter.
De nämndemän som som ändå trotsade rådmannen och beviljade den albanska familjen permanent uppehålltillstånd heter; Bo Björksten (KD), Anita Bäckström (V) och Jan Fjellander (MP).
